Handikappångest

Idag har vi gått i den första Tillgänglighetsmarschen i Norrköping. Vi protesterar mot att tillgänglighetsgörandet går så dåligt i Sverige trots att det finns en regeringsbestämmelse om att 2010 ska alla enkla hinder ute i samhället vara borta. Det går inget vidare. Man har gått i Stockholm 5 gånger innan och först nu har flera andra städer hoppat på. En väldigt bra grej, jag tycker naturligtvis att ingen ska diskrimeras i samhället, allra minst jag själv så klart.

Om det inte vore för att jag insåg igår kväll, precis innan jag skulle gå o sova, att jag är livrädd för att visa mig med en massa rullstolar på en gång i centrala Norrköping... Jag hade väldigt svårt att somna och det var nästan lika jobbigt attvakna upp imorse. Eftersom jag inte vuxit i handikapprörelsen på samma sätt som många andra så var det hela lite jobbigt, men jag tog mig i kragen och gick dit iaf. Vi var 80 stycken, en rätt bra summa för att vara första gången även om många som man trodde skulle vara där inte dök upp. Jag höll mig till min goda vän M och hennes familj och då kändes det lite bättre där vi gick längs med Drottninggatan och skrek nåt om att "tillgänglighet är nåt vi vill ha nu"

Träffade en gammal klasskamrat som är med i en annan förening, vi pratade om att jobba tillsammans för att få fler ungdomar att bry sig, bra för både dom och mig tror jag :)


Hörde från M att när hon och hennes personliga assistent skulle springa VårRuset var de tvungen att starta i "Gågruppen" istället för "Joggargruppen" bara för att hon satt i rullstol. Varför är min tanke. Och det ska jag försöka ta reda på med, en rullstol går ju snabbare än nån som joggar så det är ju väldigt konstigt. Jag ska ge en rapport senare!