Fördomar

Härom kvällen kom jag i samtal med en kille jag inte pratat med på lääänge.
På nåt sätt snurrade han in sig i hur olycklig jag måste vara egentligen, jag som satt i rullstol. Jag försökte verkligen få honom att begripa att det är inget problem för mig.
När han sa att han önskade för mig att jag skulle kunna ställa mig upp, springa Sthlm Maraton o få bevisa för alla att jag är lika bra som dom, då visste jag inte riktigt hur jag skulle kunna få honom att förstå att JAG hade inget problem med mitt funktionshinder.
När jag sa att han däremot verkade besitter en hel del fördomar om vad andra tycker om mig så sa han "inte var det hans fördomar, nej nej". "Men det är ju så väl?" *suck*
När jag hade sagt på alla möjliga sätt att jag inte led av mitt handikapp så sa han till slut att han lovade att inte oroa sig för mig för "det gör väl dina föräldrar tillräckligt ändå", då sa jag godnatt. En del vill bara inte förstå att man kan vara "annorlunda" o ändå vara lycklig.