Min älskade farfar

Farfar är död. Dom ringde mig vid halv 7 på lördagsmorgonen och sa att vi alla skulle åka till sjukhuset. Han hade fått en stroke under natten och var förlamad på vänster sida.
Eftersom vi hade planerat in den klassiska midsommarfesten så var alla där utom en kusin, så det var fullt med folk på akuten o senare på den avdelning han hamnade på.
Vi åt frukost tillsammans, och min syster, hennes man och min kusin åkte hem till farmor o farfar o hämtade lite saker, bland annat två tårtor till festen. Vi hade tårtfest mitt i alltihop. Knasigt? Jo kanske det, men farfar var en riktigt godisgris så det passade ändå.
Vi sjöng en massa också, psalmer som "Guds kärlek är som stranden" "Vart jag går i skogar berg o dalar" och "Tryggare kan ingen vara" Även en sång som vi sjöng på systerns bröllop två veckor innan kom med, det visade sig senare att farfar citerat just den versen i födelsedagsbrev. Allt var så vackert, att alla var där o fick säga hej då och vetskapen att farfar var övertygad om att han skulle hem till Gud nu.
Han kunde inte prata men med högerhanden kramade han den som höll i den för tillfället, oftast farmor så klart.
Det var så underligt att se honom ligga där, det var först på söndagen som man begrep att det där var han, jag kommer aldrig mer att lägga min panna mot hans för att hälsa, aldrig mer få höra hans fantastiska stämma eller få ett brev vid födelsedag eller namnsdag. Det är tomt. Bara tomt. Klockan 11.45 slocknade ljuset efter ett långt och lyckligt liv, han efterlämnar ett stort hål men vi kommer alla ha underbara minnen för evigheters evighet. Han är med oss, det vet jag.